Det är härligt att fortfarande kunna bli stolt över sina föräldrar. Min mamma och pappa närmare sig nu 80 år och de är långt ifrån nyskapande. Bortsett från deras politiska åsikter så är de båda ganska ordentligt konservativa. Ni vet, saker ska vara som de alltid har varit och inget får någonsin förändras. Det har varit deras inställning sedan jag föddes, kanske till och med sedan de själva föddes.

Nåväl, för ett tag sedan var jag där på besök och fick höra en nyhet som gjorde mig väldigt glad. De hade valt att skaffa solcellspaket till sitt hus. För många av er låter detta säkert inte som någon stor sak. Solcellspaket skaffar väl var och varannan människa nu, tänker ni kanske. Ja, men inte om man heter Ingegerd och Mats och man är mina föräldrar. Då resonerar man annorlunda, inte bara om solcellspaket utan om allt.

Jag minns när det först började bli prat om klimatkrisen på riktigt. Min pappa köpte inte ett enda argument som forskarna hade att komma med. Han var helt oförmögen att ta in de skrämmande siffror som visades upp. Med åren tillät han sig själv att förändras. Det är viktigt att komma ihåg att han gjorde detta själv, i alla fall om man frågar honom. Han skulle aldrig erkänna att någon annan påverkat honom – Nej, nej – Detta räknade han ut själv. Det var det som gjorde att han tillslut tog beslutet att skaffa solcellspaket. Jag tänker att det väl får vara så då. Om det faktum att han kan förändra sig själv gör att han skaffar solcellspaket så är det bara att le och vara glad.

Det lustiga med min pappa är att han nu har blivit en oerhörd förkämpe för miljön. Ja, kanske inte primärt för själva klimatkampen men för solcellspaket. Redan efter några månader med solceller i sitt hus började han tala om ”vi”. Ja, han menade alltså de villaägare som skaffat solcellspaket. Det är ganska magstarkt, eller hur?

När jag var där nu senast så tog han som vanligt upp ämnet. Jag tänkte att jag skulle få lyssna på ännu en saga om hur genialisk han är. Så blev det inte. Faktum är att han tackade mig. Tackade mig för att jag tjatat på honom om hur bra idé solcellspaket faktiskt är. Det kändes väldigt fint, och jag fick tillochmed en alldeles för hård dunk i ryggen.

Därefter följde en kvarts utläggning om hur det mesta dock var hans egen förtjänst.

Min pappa slutar aldrig att förvåna mig. Jag har tänkt så hela livet och aldrig upphör jag att tänka att han aldrig upphör att överraska. Han är en man av totalomvändningar. Det kan gälla exakt vad som helst. Det jag ska berätta om idag handlar om LED ramp till bilen. Något han uttryckligen uttryckt sitt missnöje kring. För ett par år sedan kom nog den mest magnifika omställningen. Han gick från att vara en trogen supporter till Djurgårdens IF till att, från en dag till en annan, ansluta till Hammarby. Det är sannolikt ett byte som ingen annan tidigare har gjort. I alla fall ingen som är 67 år gammal och i sitt sinnes fulla bruk.

Nåväl, LED ramp var det ja. Vi skulle som vanligt anordna söndagsmiddag ute hos oss. Vi hade gjort iordning maten och inväntade förstärkning. Det är alltid vi som lagar huvudrätt, min systers familj som ordnar med efterrätt. Vår mamma och pappa behöver inte ta med någonting, men de gör de alltid ändå. Dessutom brukar de alltid vara först på plats. De var de inte den här gången och vi kunde snart förstå vad. När vi stod ute på uppfarten rullade nämligen bilen in. LED ramp, mitt fram på bilen med ett jävla sken. Det var ingen dålig LED ramp heller, ska sägas. Jag som har köpt sådana till mig själv känner igen en med god kvalitet och motsatsen. Denna LED ramp hade farsgubben lagt pengar på. Mycket pengar.

När de sakta rullade upp för uppfarten såg vi att mamma sträckte sig över till förarsidan och tutade. Pappa blev märkbart irriterad. Han ville rulla fram på ett coolt sätt. Han hade ju LED ramp nu. Då är det så. Så kanske han tänkte.

Han hoppade ur bilen och de tre syskonen log och tittade på honom. Det var som en mexican standoff. Ingen sa någonting men elefanten i rummet var så stor att den täckte hela himlen. Tillslut sa min lillasysters dotter någonting. ”Vad är det?” frågade hon och pekade på LED rampen som prydde pappas bil. Alla blev tysta och tittade på pappa igen. Han tittade tillbaka på sitt barnbarn. Han tittade på oss och sedan tillbaka på sin LED ramp. Han insåg att det inte fanns någon återvändo så han började le och sa: ”Kom så ska jag visa!”

Jag ska inte påstå att jag kan särskilt mycket om hundar. Visst, jag har haft hund de senaste 15 åren och jag vill tro att jag har gjort ett bra jobb. Det hela har varit väldigt smärtfritt. Förutom när den första hunden dog förstås. Annars har de mått bra och kommit bra överens med mig och mina barn. Ett fint liv tillsammans, helt enkelt.

För ett år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Det gick fort när vi flyttade ihop. Mina barn och min jycke skulle komma överens med hennes hund. Även detta gick förvånansvärt fort. De tyckte om varandra. Vad sambon däremot var väldigt noga med var kosthållningen. ”De måste ha spannmålsfritt hundfoder” sa hon till mig redan då vi började planera att flytta ihop. Jag frågade varför det var så viktigt med just spannmålsfritt hundfoder. Hon såg på mig med den allvarligaste blick hon gett mig. Sedan höll hon vad man inom vissa kulturer skulle kalla ett brandtal för spannmålsfritt hundfoder.

Jag visste att det skulle bli åka av när utläggningen började med ”Hundar härstammar från vargar...”. Det var bara att koppla in säkerhetsbältet och lyssna på argument för spannmålsfritt hundfoder en bra stund. Missförstå mig inte: Det är inte så att jag har lyckats missa att spannmålsfritt hundfoder är bra för hunden. Som jag sa så har jag haft hundar i 15 år och då och då har jag köpt sådant. Jag har bara inte tänkt att det skulle vara något så viktigt, men det var det för henne. 

Jag har inga problem med att köpa spannmålsfritt hundfoder. Om det gör hundarna lyckliga och/eller att de mår bättre – Om det gör min sambo lugnare eller gladare – Ja, då är det klart att jag köper det när jag handlar. Problemet är bara mitt minne. Eller snarare: Problemet är min avsaknad av minne. Jag kan inte komma ihåg sånt, det går bara inte. Om jag köper hundfoder tittar jag inte om det är spannmålsfritt eller ej. Jag bara tar någon påse jag känner igen och sedan går jag. För många låter detta kanske helknasigt, och jag klandrar er inte. Det är bara det att mina tankar lätt vandrar iväg när jag handlar.

Hur kan man bota dåligt handlings-minne? Förslag?

Då var det dags igen. Er favorit är tillbaka i rampljuset. Ni trodde att ni hade blivit av med mig men föga anade ni. Föga anade ni att jag skulle träda in på blogg-scenen med ytterligare ett spännande inlägg. Ett i mängden bland alla intressanta inlägg om fasadrenovering i Stockholm jag skrivit senaste tiden. ”Vadå?” tänker vissa av er nu. ”Har du börjat jobba med fasadrenovering i Stockholm? Det var en snabb vändning. Du är verkligen otrolig. En fantastisk människa”. Så tänker ni säkert.

Svaret är: nej, jag har inte börjat arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Vad jag däremot har gjort är att jag har träffat en person som arbetar med fasadrenovering i Stockholm ett par gånger. Som den extroverta person jag är har jag naturligtvis delat med mig av detta. Detta är något som förmodligen inte har undgått någon av er.

Senast ni hörde från mig hade jag gått på en ”dejt” med personen. Vi drack kaffe, vi åt kanelbulle och vi pratade vidare om fasadrenovering i Stockholm. Det var mysigt, trevligt, utvecklande och positivt i största allmänhet – Ja, det var ett bra möte. Nu var det dags för oss att ses igen, och den här gången skulle det bli middag. Jo då, fint ska det vara.

Eftersom jag sällan besöker Stockholm skulle vi, jag och fasadrenoverings-personen, gå till min favoritrestaurang. Den ligger väldigt nära Humlegården och den är fullständigt fenomenal när det kommer till asiatisk mat. Det var lika bra som det alltid brukade vara när jag bodde i stan. Jag längtade faktiskt tillbaka en smula.

Nåväl, till ”dejt” nr. 2. Man kan tänka sig att vi skulle röra oss in på hittills orört område vad gäller samtalsämnen. Detta skedde alltså INTE. Vi gick rakt tillbaka till förut och började prata om fasadrenovering i Stockholm igen. Jag kan definitivt inte skylla på någon annan än mig själv här. Faktum är dessutom att jag inte heller vill skylla på mig själv. Snarare tacka, faktiskt. Fasadrenovering i Stockholm är faktiskt ett intressantare samtalsämne än jag tidigare trott. Den här personen får alltså, på daglig basis, vara med och föryngra Sveriges huvudstad. Det är inte så illa va?

Nu har det gått ungefär 4 månader sedan jag först avslöjade vad jag arbetade med till vardags. Vissa av er tycktes bli ganska chockade. Förmodligen hade ni väntat er något annat. Att någon som driver en blogg med det innehåll jag vanligen publicerar skulle hänga ihop med det faktiska yrket. Kanske kock? Kanske konditor? Nåväl, jag tror att det är bra att bli överraskad emellanåt. Det är roligt om jag lyckades överraska då jag berättade för er att jag jobbar på ett byggföretag i Stockholm.

Så, sedan första inlägget har många hört av sig. Fler än vanligt om jag ska vara ärlig. Ja, det skulle visa sig att mitt jobb på byggföretaget i Stockholm skulle göra att jag fick fler följare än någonsin. Det är... förvånande? Ironiskt? Jag vet inte riktigt vad det är. Det är vad det är, helt enkelt.

För er som missade detta ”avslöjande” inlägg tänkte jag här göra en recap på vad som skrevs:

Jag arbetar alltså på ett byggföretag i Stockholm. Många som hör att jag arbetar på byggföretag tror att jag också jobbar som hantverkare i Stockholm. Detta är fel, och därför något jag vill betona. Mitt företag är stort och arbetar nästan uteslutande med stora organisationer och företag. Vi sköter upphandlingar och ser till att arbetet blir gjort på rätt sätt. Detta alldeles oavsett om det handlar om bygget av en skola eller renoveringen av en kyrka. Vårt byggföretag i Stockholm är proffs på att ratta byggprojekt. Jag skulle till och med vilja sticka ut hakan och säga att vi är bäst i huvudstaden.

Min roll på byggföretaget i Stockholm är projektledare. Jag håller alltså aldrig i en hammare, och tur är väl det givet min kunskap om snickeri och hantverk. Nej, min bakgrund finns inom ekonomi och det är i dessa vatten jag ska simma. Det gör jag också, och jag hoppas att jag gör det bra. Resultaten som vi får in till vårt byggföretag i Stockholm månatligen pekar åt det hållet. Om det nu är något man får stoltsera med.

Eftersom det var så många som hörde av sig sist tänkte jag denna gång öppna för frågor. Vad vill ni veta om byggföretag i Stockholm? Och vad vill ni veta om min roll på mitt byggföretag i Stockholm? Jag bistår gladeligen med svar på era frågor och ska svara så frekvent jag kan.

Skriv i kommentarsfältet!

Jag tycker om att betrakta livet som ett antal kapitel. Vissa är ljusare och andra är mörkare. Under vissa går man framåt och under andra går man bakåt. För de allra flesta finns förstås en ständig framåtrörelse, men det är ändå upp och ner. Mitt livs kapitel är ungefär 5-6 år långa. Det stämmer ganska väl med hur länge jag har arbetat på olika företag och inom olika branscher. Jag är idag 50 år och jag valde aldrig att studera. Inte för att det har varit särskilt vanligt förekommande i min familj, men båda mina syskon har gjort det.

Jag ser nu tillbaka i min livsbok och vill slå ett slag för kapitlet som handlade om när jag arbetade med bergvärme i Stockholm. Jag flyttade nämligen till Stockholm för att just börja jobba med installation av bergvärme. Detta var någonting jag aldrig hade arbetat med tidigare. Faktum är att jag bara vid ett tidigare tillfälle hade varit i huvudstaden. Ni förstår kanske att det var ett stort steg för mig att ta. Jag var 38 år gammal, barnlös och bodde i en liten lägenhet i min hemstad. När jag, av en slump, fick erbjudandet om att arbeta med bergvärme i Stockholm tog det 5 månader att bestämma mig. Som tur var lät arbetsgivaren mig fundera länge. Teamet skulle ändå inte sättas samman direkt.

Väl i Stockholm, och väl arbetandes med bergvärme, började jag trivas direkt. Jag fick en lägenhet på Södermalm, också det av en slump. Det var min mamma som hade en gammal arbetskamrat vars son hyrde ut. Han skulle flytta ihop med sin flickvän och ville inte sälja. Jag bodde i den underbara lägenheten, strax intill Mariatorget, i närmare 3 år. Tre år av bra bostadsläge, ny stad, nya vänner och bergvärme i Stockholm som arbete – Vilket jag trivdes med. Det var en mycket bra tid. En tid då jag gick framåt både karriärsmässigt och personlighetsmässigt.

Jag är tacksam att jag tog steget, inte minst för att jag vidgade mina vyer för var man kan bo. Sanningen är att jag inte ens hade reflekterat över vare sig arbete med bergvärme eller Stockholm som stad att bo i.

Är det någon annan som gjort liknande ”resa” både bokstavligt och bildligt? Kanske är det någon mer som har arbetat med bergvärme i Stockholm.

Vi hörs!

Relationen man har med sina föräldrar kan vara märklig. Jag är varken den första eller den sista att komma med den spaningen. Det är som en växlande relation, och det är vad som gör det så spännande, om ni frågar mig. Ena stunden tycker man sig känna dem nästan bättre än vad man känner sig själv. Man vet exakt vad de ska säga eller hur de ska reagera på en sak. Man kan höra hur de kommer att formulera sig redan innan de har öppnat munnen. Ändå kommer det, upprepande gånger, situationer då man blir otroligt förvånad över hur de agerar.

Japp, ni gissade rätt – Här kommer ett exempel:

”Jag har börjat gå på estetisk tandvård nere på Östermalm” sa mamma till mig senast då jag besökte hennes lägenhet i Rocksta. För er kanske det inte låter så konstigt, men estetisk tandvård och Östermalm är inte direkt de ord man förknippar med min mamma. Arbetarklass, rökare, alltid ganska arg på kapitalismen och väldigt sällan brydd om vad andra människor tycker och tänker om henne. ”Estetisk tandvård på Östermalm, säger du” sa jag.

Hon tittade upp på mig med en ”ville du något eller”-min. Och mycket riktigt: ”Har du några problem med det eller? Ungjävel”. Det kan tyckas hårt men jag är van vid att hon kallar mig det trots att jag fyllt 42.

Jag frågade varför hon hade börjat gå på estetisk tandvård på Östermalm. Hon påminde mig om att hon väl alltid har klagat över sina tänder. Det var förvisso sant. Hon har alltid, så länge jag kan minnas, gnällt över hur hennes tänder har sett ut. Rökningen har knappast gjort det hela bättre heller. ”Men estetisk tandvård, och på Östermalm dessutom. Hur känns det?”. Mamma påbörjade en harang om att borgarna borde veta bäst om hur man ser över sitt utseende.

”Har du inte sett hur de ser ut, tanterna och gubbarna där borta? Jag slår vad om att alla går på estetisk tandvård på Östermalm. Ingen tvekan om saken, om du frågar mig!”. Kanske hade hon rätt. Inte för att jag nödvändigtvis brukar gå och titta in i folks munnar när jag besöker den finare delen av stan. Mamma brukar trots allt ha ganska mycket kött på benen innan hon tar ett beslut. Beslutet om att påbörja behandling med estetisk tandvård på Östermalm var därför säkerligen ett genomtänkt sådant.

Jag ska inte förneka att jag är nyfiken på resultatet. Om det skulle vara så att hennes behandling gör att hon blir nöjdare med sitt utseende är jag den första att glädjas åt hennes vägnar. Mamma har inte alltid haft det lätt och jag unnar henne denna lilla dentala lycka.

Hoppas hoppas!

Är det förresten någon av er som har genomgått eller känner någon som genomgått estetisk tandvård på Östermalm? Skriv en rad i kommentarsfältet!

Förra veckan fick ni smaka lite på min pepp inför vår flytt. Denna vecka ska ni få lite mer av detsamma. Det skulle nämligen visa sig att det var smittsamt att vara glad över något. Jag har nog aldrig fått så mycket fina meddelanden efter något jag skrivit. Lite oväntat men också väldigt roligt, förstås. För er som missade förra veckans inlägg kan jag dra det hela lite snabbt:

Jag och min sambo ska äntligen flytta in i vår egen lägenhet. Vi har nu, i ett års tid, bott i hennes lilla etta. Det fungerade bra ett tag, men nu fick det lov att vara nog. Jag är laddad på oerhört mycket med flytten. Jag längtar efter att bo i ett nytt fint område. Jag ser fram emot nyrenoverat kök och nyrenoverat badrum. Jag längtar efter att äntligen kunna andas ut i ett boende. Och jag ser dessutom orimligt mycket fram emot våra måttbeställda mattor. Ja, ni läste rätt. Måttbeställda mattor anpassade efter varenda centimeter i bostaden ska pryda dess golv. Så kommer det bli.

Hur som helst. Många av er som har hört av er visste inte ens att man kunde köpa måttbeställda mattor. Det både förvånar mig och förvånar mig inte alls. Som jag skrev förra veckan så har jag förut varit fundamentalt ointresserad av vad som prytt mina golv. Att det därför finns de som inte ägnat måttbeställda mattor en tanke är egentligen inget som förvånar mig. Vad som dock är något uppseendeväckande är mångas förvåning över det faktum att mattorna kan bli måttbeställda. Min motfråga på denna förvåning är: Varför skulle man inte kunna handla måttbeställda mattor? Man kan ju beställa precis allting annat efter mått. Nåväl, låt oss inte grotta ner oss för djupt i det. Det jag säger sägs dessutom utifrån det faktum att jag är färgad av mattintresset. Jag har gått från totalt ointresserad till att hävda att måttbeställda mattor är den avgörande faktorn i ett boende. Det är otroligt hur snabbt det kan svänga.

Jag har nu ägnat mycket bläck åt att skriva om måttbeställda mattor. Mindre bläck har ägnats åt det faktum att flytten snart på allvar drar igång. Är detta något ni skulle vilja höra mer om? Tycker ni att det är intressant att läsa om flyttlådor, flyttfirmor och krångel med precis allt? Då kan jag meddela att min blogg är ett utmärkt forum under de kommande veckorna.

Vänner, glöm inte att skriva i kommentarsfältet. Ni vet hur glad jag blir.

Kram kram!